Rakningens (inofficiella) historia

En lång historia..

Om vi tittar på vad vi antar är en av de äldsta rakknivarna vi har, så är det denna best:

Denna ”rakkniv” ska vara från bronsåldern, det vill säga ca 3200 – 600 före vår tideräkning här i Europa. På andra platser i världen dateras åldrarna olika, men vi håller oss till Europa. Däremot så kan jag inte för allt i världen föreställa mig hur man ska ha kunnat raka sig med detta och behålla både fingrar, näsa och läppar. Kanske bara något för de modiga männen? Man har dock gjort äldre fynd av vad man tror är rakknivar i Egypten – och även historiskt yttrade rakknivar som ska ha förts till Kungariket Rom av kung Tarquinius Priscus (regeringstid 616 – 578 f.v.t). I vårt avlånga land har man också hittat vad man tror är en rakkniv från bronsåldern, antagligen betydligt yngre än den här ovan, ja, se för er själva:

Åter igen faller vi in på aktualitetsprincipen, men det här ser ju i alla fall ut som en rakkniv.

Menar då arkeologerna och historikerna att rakningen uppstod på bronsåldern? Nej – det är det ingen som vågar hävda. Man har hittat vad man tror är rakverktyg gjorda av sten: obsidian, skiffer, flinta etc. Sten går att få mycket vasst och skarpt, och har man bara rätt smörja mot ansiktet så är det nog inga problem att raka sig med en nog vass sten. Med det skrivet så anmäler inte jag mig som förste försöksperson till rakning medelst stenverktyg.

Vart kan rakningen ha börjat? Vad säger historien?

Bland de äldsta historiska –källorna- återfinns bland annat Hammurabis babyloniska lagar från omkring 1700 f.v.t, alltså i Babylon, nuvarande Irak.

Assyrierna (ca 600 talet f.v.t) däremot, hade skägg. För dem tycks skägget ha varit en maktsymbol och ju längre och vackrare det var, desto mer makt hade du – vilket innebar att slavar var helt renrakade hos assyrierna under denna tid. Granne med assyrierna bodde perserna – vilka tycks ha följt samma skäggmode som judarna under denna period och rakade sig enkom under sorg och när de for utomlands.

Den grekiske historikern Herodotos (485-425 f.v.t) som skriver om de samtida egyptiernas enorma förkärlek för tvagning och hårborttagning berättar att egyptierna bland annat skrapade bort håret med pimpsten samt skar med flinta och brons för att få bort allt. Som ett slags maktsymbol använde egyptierna lösskägg av antingen äkta hår, ull eller palmbladsfibrer – som flätats. Kungligheter av båda könen nyttjade gärna skägg i guld och pryddes med dessa efter döden.

De grekiska skäggen var däremot välskötta och hölls friserade, och snart blev dessa skägg en symbol för filosoferna och de olika skolorna anammade olika skäggformer; Epikuréernas skägg var långt, välklippt och parfymerat enär stoikernas och cynikernas var vildvuxna och ovårdade. I Sparta följde man Lykurgus lag från 800 f.v.t och rakade bort mustaschen.

Sedan kom Alexander den Store – och hävdade att skägg, ja det är minsann bara i vägen. Hans order om släta kinder stannade kvar som en norm i Europa under hela 800 år, och under denna period tycks bara filosofer och lärare odlat skägg.

I Romarriket tycks skägget nästan ha haft en helig symbol, då man om kejsare Nero kan läsa att han år 54 e.v.t, under en idrottstävling i Saepta avlägsnade sitt första skägg samtidigt som en tjur offrades. Skägget lades i en dosa av guld som pryddes med pärlor och helgades på Capitolium.

Kamasutra från 600-talet berättar att en man var dag ska bada (i rent vatten) och tvaga sig noggrant under armarna, varannan dag olja in kroppen, var tredje dag tvåla in sig (när man badar), var fjärde dag raka hår och huvud och var femte dag raka resten av kroppen eller var tionde rycka bort allt kroppshår.

Här i våra nordligare europeiska breddgrader så antar man att man rakade sig, då man just hittat vad man tror är rakknivar – från bronsåldern. Efter bronsåldern tycks skägg ha blivit på modet igen, kanske som en influens från de mer centraleuropeiska folken germaner, saxare, gutar, angler etc. Dessa herrar var oftast skäggiga, emedan gallerna, bretagnarna och kelterna enligt den grekiske historikern Diodoros rakade av sig skägget men behöll mustaschen. Enligt Tacitus lät dessa folk skägget växa under fredstider, och fick bara raka av sig skägget efter att de vunnit ett slag.

Islänningasagorna berättar vitt och brett om herrar med skägg, och herrar som har problem med att få skägget att växa, men å andra sidan så berättar de även om skägglösa män, exempelvis Njal.

Tittar vi på något som är något så när samtida som de isländska sagorna hittar vi Bayeux-tapeten som handlar om Slaget vid Hastings 1066 och broderades några år senare. Där ser vi att yngre anglosaxare hade mustasch emedan de äldre, likt normanderna, hade skägg. Normanderna, hade däremot rakade ansikten.

På 1400-talet var det sed att bära skägg bland bönderna, inte bara som prydnad, utan för att visa att man var självägande, men det kunde även vara en symbol för att man var gift – eller hade gett bort gården till nästa generation och under 1500-talet blev skägget en statussymbol för kungar likt Gustav Eriksson Vasa och Kristian II av Danmark.

På 1600-talet blev skägglöshet mode igen, vilket kanske började med att Ludvig XIII år 1628 lät raka av alla sina hovmän. Kvar var bara mustaschen och en liten flärp på hakan. År 1680 rakade Ludvig XIV av sig även mustaschen och den totala skägglösheten var på modet. Förutom hos bönderna. Det nya skägglösa modet tycks ha hört ihop med peruker. Ju större perukerna blev, desto mindre skägg anlade mannen.

I Ryssland sade Ivar den Förskräcklige på 1600-talet att raka av sig skägget var den värsta av synder, och på 1700-talet blev det totalförbjudet med skägg i landet.